På sätt och vis är det här inte bara en omstart av en gammal blogg... Det är en omstart av mitt liv. Av mig. Den jag var innan allt kraschade 2011.
Jag har förvisso hållit liv, hjälpligt och inte särskilt väl, i den andra bloggen, där jag visar mina sömnads-alster. Det var på sätt och vis den som drog mig tillbaka till livet förra gången jag gick in i väggen.
Eller förra och förra... jag har mer och mer insett att jag egentligen aldrig blev frisk. Jag blev bättre på att säga nej förvisso, och bättre på att sålla bort sånt jag "inte orkade"... Men det blev väldigt mycket av sålla bort hobbies och vänner, för att orka jobba trots att jag egentligen fortfarande var djupt nere i utmattningsdepression. Jag lärde mig att leva med, och dölja, det faktum att jag gick varje dag med ångest, panik och sorg över min hälsa och vardag. Kämpade med att hålla kvar de sista vännerna jag lyckats behålla. Lärde mig att skaffa så mycket energi det bara gick från små vinster i vardagen, som att orka träna, träffa en vän... Mot slutet var det en stor vinst att orka laga mat till middag, orka tvätta håret... Det var mina vinster. "Bara jag orkar jobba så löser det sig nog". Men det gör det ju inte.
Nu vet jag bättre. Jag är inte frisk. Långt ifrån faktiskt. Men jag har startat om. Ägnar mycket tid åt att försöka komma ihåg vem jag är. Vad som gör mig glad... alltså på riktigt glad och inte bara lättad över att ångesten släpper en stund. (Ibland är det svårt att märka skillnaden.) Försöker att återta frihet, självständighet och känslan av att jag bestämmer över mitt liv! Jag har låtit ångesten bestämma i snart fem år, det måste bli ett slut på det! Idag har jag varit sjukskriven i snart tre månader. Jag måste börja provjobba, testa om det går, på 25% från nästa vecka för att se vad jag klarar av. Jag har hopp, men är ändå tveksam. Men om jag inte försöker så riskerar jag att bli utan pengar från Försäkringskassan. Så jag måste testa. Jag hoppas jag orkar, klarar av detta utan att bli sämre. Men vi får se.
Hur som helst. Jag vet inte om någon läser det här... Det är mer för mig själv än för någon annan ändå. Skriver redan dagbok på kvällarna men inte såhär mycket. Behöver ett utlopp för tankarna... Ett litet spår någonstans i offentligheten att jag finns, jag är kvar. Jag må vara sliten så in i helvete men än är jag inte död.
